Torbjörn Andersson

Thorbjörn Andersson, praktiserande landskapsarkitekt LAR/MSA samt professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet, jurymedlem i tävlingen för nya krematoriet.

Da Vinci-kod på Skogskyrkogården
För mig är det viktigt att uppleva Skogskyrkogården i rörelse. Så är det för övrigt med all landskapsarkitektur, men just Skogskyrkogården gör något mycket raffinerat av detta. Låt mig förklara: En stillastående vy blir snabbt ett vykort. Det kan vara ett vackert vykort, men vi förlorar ändå intresset efter en stund. En rörelse, en promenad genom en miljö ger en så mycket rikare upplevelse och vecklar upp det vi möter på ett föränderligt, gradvis och spännande sätt. Vi upplever en sekvens, en regi. Precis som på film!

Det börjar redan utanför. En prolog, om vi vill. När vi stiger ut ur tunnelbanestationens slamriga miljö står vi i den vanliga världen. Efter några steg kommer vi in i en arkad av formklippta lindar. Det är en lång, skuggad passage som är ganska mörk. Trädens korta, raka stammar bildar ett staket på ömse sidor, vi styrs med fast hand framåt. Allt eftersom växer sig den ljusa pricken vid lindkorridorens slut större. Arkaden avslutas och vi stiger ut i ett ljust, öppet rum som är halvcirkelformat. Lindarkaden hade ett mjukt tak av bladverk, här är vi istället omgivna av en hård granitmur som dessutom är för hög att se över. Vi är plötsligt i en gryta. Halvcirkelformen ger oss ett val. Var ska vi gå? Framme till höger ser vi ett källsprång i muren, ett klassiserande motiv av kolonner och en vattenbegjuten vägg. Den fångar vårt intresse. Ditåt går vi.

Den tidigare krökta muren fortsätter nu som en trång passage, ett rumsligt lopp där de omgivande murarna oftast är mörka och skuggade eftersom de ligger i riktning nord—syd. Återigen syns en soldränkt, ljus vy av korset och rullande gräsmarker, långt borta, en skymt av kapellanläggningen undanstucken till vänster ligger också där på den andra sidan den mörka gången.

Vi går framåt, det lutar svagt uppåt, mot ljuset. Murarna är först höga men eftersom vägen lutar svagt uppåt och murarna är vågräta sjunker murarna eftersom. Vid vägens slut släpper plötsligt murarna sitt grepp, rummet nästan exploderar i ett enda steg, det är en sorts frihetskänsla, man får luft. Skalan i detta solbelysta öppna är jättestor, som om inga väggar fanns. Istället samlar rummet sig kring ett objekt, nämligen meditationslunden med sina hängalmar snett fram till vänster. Den tekniken att skapa rum används ofta i japansk trädgårdskont. Kände Lewerentz och Asplund till det? Förmodligen inte, men de befann sig nära sin intuition.

Skogskyrkogården är full av sådana regisserade rörelser. Skogskyrkogården är ett slags sofistikerad DaVinci-kod där vi ställs inför val, får olika upplevelser av ljus, skugga, intimitet, väldighet, utsikter. Hitta gärna dina egna sådana vandringar.

Två ting jag ofta tänker på när det gäller skogskyrkogården:
1 Monumenten, alltså byggnaderna, är inte huvudsaken. De är skjutna åt sidan. Landskapet råder.
2 Vandringarna går ofta uppåt, mot himlen och mot ljuset.